Vi är hemma igen för några dagar, lite vila, lite kontorsjobb, lite vardagsfix. Vi är trötta båda två, sista passet idag var jag inte till någon hjälp just alls.
Gryms agerande i vallningen har gått framåt, eller snarare, jag har släppt ännu mer på kontrollen. När han får göra som han själv tycker verkar bäst, så blir det ju bra!
Dag 1 lade vi våra kloka huvuden ihop och planerade upp träningen för Grym och Lindas Flame och Bill. Alla hundarna behöver framför allt få jobba självständigt, men mycket av träningen går ut på att skapa situationer för att ge hundarna en stor erfarenhetsbank. Vi tyckte det gick bra, hundarna kom framåt en bit. Vi var duktiga och filmade det mesta. Nöjda gick vi till sängs....
Mitt största problem (med mig själv) är att jag kontrollerar för mycket. Vilket i sig skapar en spänd hund, som antagligen blir till en joystick, istället för att tryggt utföra ett självständigt jobb. Inte bra!
Jag tycker att jag hade låtit honom känna sig för, dra egna slutsatser. Men på filmen såg jag motsatsen. Jag förekom honom väldigt ofta, och bad honom ändra beteende innan det fanns anledning. T.ex när han driver fåren framför sig, eller snarare snett framför sig tycker jag att han är på väg att glida fram och vill stoppa dom. Varpå jag påminner honom i lina och med röst att alla ska med och att de ska fortsätta gå framåt. Men han har ju inte stoppat, fåren är fortfarande på väg framåt.
Dunkade mitt huvud i väggen några gånger och planerad om träningen.
Jag lät Grym gå så fort han ville, inget "sakta". Han fick placera sig var han ville, vilket ofta (i min smak) var alldeles för långt fram och nära fåren. Men dom fortsatte ju att gå, oftast lugnt men raskt och kom dit dom skulle. Lugnet spred sig i hunden och jag fick en STOR aha-upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar