Det kommer, det kommer!

Grym är inte helt hundra i fotgåendet. Tekniken finns där men känslan är felaktig. Ljudar, tappar kontakt, är otrygg känns det som. Speciellt om jag har någon som kikar på oss, för att inte tala om när vi får kommendering.

Problemet ligger hos mig, absolut! Har sagt det förut - han är en obarmhärtig spegel på mina känslor......
När vi var på talanglägret sist gjorde jag en övning där tävlingsledaren bestämde vilken känsla jag skulle ha under kommenderingen. Ledsen, glad, rädd, arg, militärisk osv. Grym gjorde en klar skillnad på de olika rollerna och svarade bäst på känslan, glädje. Såklart.
Så jag ler, oftast. Men ibland glömmer jag mig. Som när jag tränar med kommendering, när jag tränar med människor jag inte är riktigt trygg med och när jag har lite bråttom.

Han tappar mig, eller snarare ska jag säga, att han inte möter mig i starterna i fotgåendet. Kan få pip, särskilt om vi stått stilla länge. 

Men nu ni, har jag hittat nyckeln till att komma vidare. Har under en längre tid försökt associera min blick med belöning. Varje gång jag belönar fotgåendet har jag tittat ner på honom. Tata! Känslan av bekräftelse har satt sig. Om jag tittar ner precis innan starten, är han lugn när vi börjar gå. Har en bra aktivitetsnivå och förväntansfull attityd. Jag lyfter blicken när vi kommit i gång och han håller. 

Har laborerat med att minska tiden för blickmötet. Tar bort det ibland vid andra eller tredje starten vi gör i kedja. Det funkar, vi håller på att hitta tillbaka! Åsså leendet förstås, det är stort! Effekten på mig när jag ler är slående, armarna svänger ledigare, axlarna sjunker och svanken är inte lika spänd. 

Spegel, spegel på väggen där. Säg mig hur rättvis min grymma hund är!

Kvällens fynd. En liten miniminihaj följde med i påsen med räkorna vi åt som skärtorsdagsmiddag. Lite fulsnygg sådär.