Talangträning

Hemma efter en mycket givande, väldigt trevlig, superinspirerande och alldeles fantastisk hundträningshelg! Tack alla involverade!!!! Grym och jag har varit på SBKs talangläger i Smedjebacken. Föreläsningar, grupparbeten, diskussioner, ananlyser och planering av hundträning och tävlingsprestation.

 Anders Kjernholm, en av lagledarna för talangtruppen och lydnadslandslaget inledde fredagskvällen med en föreläsning om uthållighet. Väckte en del diskussioner. Nu har vi hört det här med att svenskarna är bra på att få till riktigt bra detaljer och grunder, men saknar helhetstänk, några gånger. Den här helgen var verkligen riktad på att förbättra helheten och tävlingsinsatsen. Bra grepp!

 Lotta Linusson, även hon ledare för talangtruppen. Därefter idel deltagare. Hanna och Sandra.

 Katta, Jenny, en illa dold Mia, Erika Philippa och Heidi.

 Från höger, Katarina, Ingela, Lena och Kristin.

På lördag kväll kom Maria Brandel och höll en tankeväckande föreläsning om förarens del i prestationen på tävling. Jag återkommer med mina reflektioner om det i annat inlägg.
Med Marias kloka ord i bagaget hade vi i uppgift att skapa egna kedjor av moment eller andra beteenden som skulle visas upp tävlingsmässigt för Maria. MED FOKUS PÅ EN BRA KÄNSLA OCH I SYFTE ATT HÖJA SJÄLVFÖRTROENDE HOS HUND OCH FÖRARE I TÄVLINGSSITUATION.
På bilden Maria med Sophie och Raia vid återkopplingen efter deras program.

Matilda och hennes riesen Lily, under tävlingens inkallning. En glad känsla är en bra känsla......

En stor del av söndagen ägnade vi åt störnings- och överträning. Här är Sophie som laddar Lilys målfokus till rutan. Vi var ute efter att höja Lilys engagemang.

Efter lite krigande om ankan lyckades Lily få med sig den hett eftertraktade ankan hem till förare Matilda. Nog höjde vi både hennes engagemang och jävlar-anamma ett snäpp!

 Dirigering till rutan. Philippa och Kelly.

Såklart omgärdas rutan av lite störning. En jacka på vägen dit, en människa på golvet och en på stol bredvid. Näe, hon gick inte på det.....

 Åsså Grym och jag då. Vi nötte på bl.a. med fria följet, vår eviga stötesten. Tur att i alla fall jag tycker den är roliga. Grym har svårt att hitta rätt känsla och behålla den rakt igenom det momentet. Vi har i helgen,  tittat, känt och analyserat oss två, mest mig. Jag har fått gå med olika känslor, på begäran av tävlingsledaren. Arg, ledsen, glad, rädd,  osv. Utifrån sett syntes skillnad i känsla och engagemang beroende på mitt ansiktsuttruck. Jag kände i laddningen mellan oss också. Han går väldigt mycket på mitt ansikte, min känsla i vårt samspel. När jag var arg i ansiktet, var jag det såklart även det i mina axlar och händer också. Han blir oroligt och steppar på onödigt plåstrig och svajigt. Eller egentligen kan jag konstatera att det blir samma effekt oavsett vad jag gör om jag inte är så där bekväm, glad och självklar i mitt agerande som jag är på träning.
Såååå, igen då, får jag en reminder om hur viktigt det är för Grym att jag är på bra humör! Kommer även att bryta ner momentet igen och bygga upp det med en lugnare och tryggare känsla.

Överträning och störning för Raia i vittringen. Den riktiga pinnen låg osynlig. Svårt för hunden när den är van att ta något synligt. Nu var den ivriga lilla hunden tvungen att sätta på näsan för att lokalisera pinnen.

Låt mig presentera Fajt. Gryms helbror! Käckt att två bröder från samma kull kommer med i samma talangtrupp. Bra gener!