Att tänka hela vägen, först.......

Ibland är viljan och entusiasmen större än de verkliga förutsättningarna. Alltså min vilja och entusiasm vs hundens förutsättning att klara uppgiften.

Spårträningen har legat ner ett tag nu av olika anledningar men är planerad att rivstarta, typ nu. Eller snarare NUUUU! Jag har format om min känsla inför spårträning från "javisst" till "absolut, vill ha mer!". Där ser man vad idog träning med lyckat resultat kan skapa!
Men till ämnet.
Idag hade jag en ledig förmiddag, det skulle jag utnyttja till max för att med gott samvete (mitt samvete) och tillfredsställd träningsiver (återigen min) kunna åka till det stilla, ohundiga och uppmärksamhetskrävande "andra jobbet".
Vi skulle alltså ägna förmiddagen till spårträning. Tanken var att göra ett relativt kort spår (500 m), i varierande terräng (det blev fotbollsplan, grus, asfalt, sand, blåbärsris, granbarrsstig) men framför allt högt motiverande.
Därute på spåret, med Grym i full action, insåg jag att jag förbisett en viktig faktor. Hemma, kvar i huset, var vår nattgäst kvar. Den alldeles förtjusande lilla kelpietiken Mixa. Förutom att hon i vanliga fall är en klar favorit så löper hon för tillfället. Å, det märktes i spårjobbet kan jag säga. Eller snarare kan jag säga, att det inte riktigt blev som jag tänkte. Grym var lättstörd, frågade om råd, kissade lite när det blev svårt.
Aj, aj, aj! Visst hade han kul när jag belönade de markerade pinnarna och upphittade prylarna. Men den där gnistan som jag blivit bortskämd med var borta.
Men när jag satt mig med en kopp kaffe på bron och summerade, kommer jag fram till att det nog inte var själva löptiken i sig som var största buggen. Det var nog mer det faktum att jag styrt upp honom i vardagen, mer än jag brukar behöva. Han har såklart varit sugen på Mixa och jag har, med skarpare ton än vanligt, bett honom att gå därifrån. Ni som känner oss, vet att jag mycket sällan behöver korrigera,
eller ens tala om att han borde göra på nått annat sätt.
Å, vips försvann drivet och självsäkerheten även i spårarbetet.
Känner mig som ett pucko! Men gör om och gör rätt! Mixa är återbördad till sin något slitna matte. I morgon ska vi bara göra roliga saker tillsammans, Grym och jag. Bli sams och på samma våglängd igen.

Som ett förlåt! Och som en inbjudan till en fortsatt trevlig relation. Min hund och jag!