Lime är borta

Lite redigare i tanken, så här två dygn efter att Lime somnat in, tänkte jag berätta och räta ut några frågetecken.



Efter bara ett dygns kennelhosta blev Lime snabb sämre, hög feber, orkeslös, ville inte äta. Efter knappt ett dygn insåg vi att det inte skulle vända, det kúnde inte bara vara kennelhosta.
Runt lunch på annandagen fick vi komma till jourhavande distriktsveterinär. Mikaela som hon heter tog väl hand om Lime, konstaterade fort att det största problemet satt i lungorna, hon rosslade nåt fruktansvärt. Röntgen visade att den ena var kraftigt inflammerad i den främre delen, den andra mindre angripen men ändock. Vita blodkroppar fanns det nästan inga alls i blodet vilket betyder att de allihop samlats kring en stor infektion som ska bekämpas. (Sjukvårdskunniga som läser får ha överseende med min lekmannamässiga berättelse) Röda blodkroppar något förhöjt och blodplättar i absolut underkant.

Lime fick vätska under huden, antibiotika och smärtstillande på plats. Lime blev sämre för varje minut men antibiotikan borde göra sitt på några timmar så vi skulle vänta fram på eftermiddan innan vi tog nåt nytt beslut. Vid det här laget, ca 13.30 kunde hon inte resa sig från sidoläge upp på armbågarna. Hon stod när vi ställde henne men det var inte mycket mer. Mikaela var fundersam om jag skulle åka till Uppsala direkt men vi beslöt att ge antibiotikan lite tid.
Med recept i fickan la jag Lime på framsätet, invirad i en filt. Stöttade upp huvudet på henne, det orkade hon inte hålla upp själv. Efter en blixtvisit på apoteket åkte vi hemåt. Hon andades fort och darrade i kroppen, bemötte mina smekningar med ögonkontakt och blev lugnare så rosslet inte hördes så mycket. I höjd med travet (nästan hemma) kände jag att det kom blod på min hand och såg att tungan hängde ut. Hon var alldeles kall i munnen och helt vit på tandköttet. Jag vände i rondellen, mot Uppsala och deras djursjukhus, men jag hann bara ca 1 km innan hennes kropp gav upp, hon bara slutade andas och pulsen stannade. Det är så overkligt när en så kär vän bara ger upp. Det känns orättvist att hon fick lida så på slutet, hade jag vetat skulle jag såklart åkt till Uppsala redan dagen innan. Men vem kunde ana, det var ju bara kennelhosta....

Det måste har varit nåt mer. När jag kom hem tog jag in Lime så alla i familjen skulle få ta farväl av henne. Märkligt var, att det fortsatte rinna blod ur näsan på henne. Det kom rätt mycket och det fortsatte droppa även dagen därpå, även om det inte var mycket då. När jag pratade med veterinären hade hon tittat på plåtarna igen och konstaterat att lungorna var skuggade, blod? Kan det ha varit så att lungorna var blodfyllda och hon kvävdes till döds? Jag erinrar mig att hon hittade och satte i sig råttgift för ca en månad sen. Vi kräkte henne då och konstaterade att vi fått upp allt men kanske inte. Kan det ha varit någon rest kvar som legat och försvagat kärl och vävnader och när kennelhostan kom orkade inte kroppen hålla mot längre.
Vi får aldrig veta.

Nu är hon begraven, men inte glömd. Hon kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta och jag kommer att vårda hennes minne ömt.