Miljön blir inte en signal till vad som ska göras som en appellplan gärna kan bli.
Nåväl.
Nu när snön ligger där den ligger kan jag ju lika gärna använda den till nåt vettigt istället för att svära över den....
Grym får gymma lite i snön, pulsa i drivorna. För att komma åt flest muskler och få största utbytet av träningen för hans behov, har jag lärt honom att gå i snön, inte skutta eller galoppera vilket är enklare för honom, men musklerna jobbar inte alls på samma sätt. Så nu går han där, har lärt honom ordet "gå" vilket betyder att han får gå i ett relativt långsamt tempo.
Häromdagen insåg jag vad jag också gjorde! Vi tränade ju långsamma delen i framåtsändandet! Han håller sig spontant 10-15 meter framför mig en bit ut i snön i ett jättebra långsamtempo för framåtsändandet. Genast var Hilding tvungen att utveckla!
När han gick där ute, slutade jag stötta lika mycket med rösten som jag gjort när vi fortfarande var ute efter att hitta rätt tempo och sätta ord på det. När han ändå gick bra, med näsan framåt, i rätt tempo kallade jag in och busade som belöning. Upp i drivan igen för ett nytt försök. Det tog inte många gånger förrän han lade öronen bakåt för att höra mig bättre och förväntan på inkallningen var stor.
Grym ca 4 månader, hittar märkliga gubbar i Boulongern.
Nu har vi kommit så långt i träningen, att jag är helt tyst och han går där utan att vända på huvudet, ca 30 meter. Sen kommer den efterlängtade inkallningen, han får skynda sig in i "fotposition" och gå några fina steg innan vi exploderar i belöningen.
Är inte det att förena nytta med nöje så säg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar