Dags för tävling igen. Efter en varm dag som Grym mest tillbringat under favoritbusken, var han i ett bra mood inför tävlingen.
Jag gick in med en uppmärksam men alldeles lagom lugn hund. Inte ett pip på fria följet, en seger för oss. Jag hörde på hans andning att han gick upp i aktivitet i några starter, men känslan var helt under kontroll.
Lotsade oss genom programmet, sex stycken 10:or, två stycken 9,5 och en 9:a. OCH så var det då rutan!
 |
| Foto: Aloka Persson |
Grym sprang som vanligt som en galning till rutan, tog mitt ligg. Men mitt i själva läggandet, flyger det upp en sädesärla vid bortersta rutanbandet. Han tar det antagligen för en belöning och skjuter fart igen! Efter nåt steg inser han att han blivit lurad, och slänger sig ner igen. Nollan är ett faktum, men jag tar upp honom och duktig följer han mina dirigeringar in i rutan och vi fullföljer momentet. Han tar det inte som ett misslyckande, utan fortsätter med gott mod. Vilket jag är väldigt glad för!
 |
| Foto: Aloka Persson |
Hade en diskussion härom dagen med Anders Kjernholm, en av ledarna för talangtruppen och landslaget, om det vanskliga i att ha ett direkt läggande i rutan. Jag är ju inte så mycket för att sejfa och Grym har ändå ett fantastiskt bra läggande i hög fart. Jag tog mig en funderare på att ha ett stå också i rutan, med hög signalsäkerhet, för att kunna använda vid behov. Men i det här fallet hade jag ju inte insett behovet, innan det var försent. Så antingen ställande alltid, eller läggande alltid, känns det som jag kommit till nu, i mitt funderande. Säg det inte till Anders, men det stör mig, att han ska få rätt så fort i min beslutsprocess.... ;o) Nåväl, det lär ju aldrig dyka uppe en sädesärla i rutan någon mer gång ialla fall, men vi har varit med om det och lägger det till handlingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar