Belöning?

Vad är en belöning? Nåt som är så mycket värt att det kan förändra ett beteende. I teorin. Men vad är en belöning? Godis, beröring, snickelisnack, jaktlekar, kamplekar.....

Men hur uppfattar min hund allt detta. Är det en belöning, eller är det nåt som min hund står ut med för få sin RIKTIGA belöning?

Jag har länge försökt länka beröring med andra värdefulla belöningar. För det skulle vara så bra om jag kunde använda det. Men han köper det inte. Vill inte bli tagen i..... Tycker det är jobbigt.... Ser det kanske som en provokation, vad vet jag.

Han kampar, för jag har lärt honom det. Men jag ser ett tvivel i hans ögon. 

Så nu har jag gett upp! Släpper teorin och kör på magkänslan. 

Foto: Marie Linder

 Grym älskar sina externa belöningar! Spelar ingen roll om det är godis som han får springa och moffa i sig eller om det är ett skinn som han får hugga tag i och ruska livet ur! Det är såååå spännande när jag lägger ut och han anstränger sig så bra för att få ta den. Dessutom slipper han mig. Han får explodera alldeles själv, och gotta sig i att han lyckades.

 När vi leker med ett föremål, vill han dra. Absolut! Det är döhäftigt! Men är jag för på, rör vid honom, går mot honom i hukad ställning, håller upp händerna för att kunna fånga honom i flykten kommer det massor av lugnande, bevekande signaler. En blick som glider undan, en slickning, en morrning när han blir riktigt osäker, återhållna rörelser. Inte alls bra!                                                    

Nu får Grym söka mig, hoppa på mig, välta mig. Jag ramlar, drar lite, bjuder in, byter med godis, kastar iväg den, försöker krypa ifrån honom. Men tar inte i honom.

Foto: Marie Linder

Jag låtsar bli rädd, flyr. Oh, no! Å han älskar det! Skrämmas lite, bridga lite. Åh vad han myser på att ruska med hela kroppen och sen hoppa på mig!

Det är vad Grym kallar värdefull belöning! Och i rimlighetens namn måste ju han få bestämma, det är ju han som ska prestera!