Nytt hem....

Mitt hem erbjuder det absolut bästa en hund kan begära. Det tycker nog de flesta hundägare. Mycket kärlek och engagemang, bra promenader, lite aktivering.......

Tar vi mot en omplaceringshund, välkomnar vi den med öppna armar och tycker att det fått det myyycket bättre hos oss, än vad den hade tidigare.
Men åt andra hållet är det svårare. Att placera om en hund är inte alla gånger så lätt.
Men ibland stämmer det inte. Personkemin kan totalt missmatcha och varken hund eller människa mår bra. Då tycker jag att det till och med är oansvarigt att inte ändra på förhållandena. Det ska vara trevlig att ha hund OCH att vara hund! Båda parter ska känna att de räcker till och har glädje av relationen.

Om vi tänker oss Jägare Karlsson som skaffat sig en Jack Russel. Stamtavlan är full av jaktmeriterad individer och Jägare Karlsson har valt valp med största omsorg. De ska bli de bästa jaktkamrater och jaga båda stort och smått tillsammans. Jakten är vad som får livet värt att leva för Jägare Karlsson.
Den lilla valpen växer upp till en kärvänlig individ som älskar sin husse, men den har inte det där riktiga drivet. Är inte så intresserad av rådjur, men vill gärna vara med husse på jobbet. Lämnar gärna över ansvaret för grävlingen till husse, och åker glatt med i ryggsäcken.
Den hunden räcker ju inte till åt Jägare Karlsson, det förstår vi. Det är inget konstigt att den Jack Russeln hamnar hos en normalaktiv familj istället.

Sen har vi familjen Svensson. De har tagit beslutet att berika sin familj med en sällskapshund. Inget märkvärdigt, den ska "bara" vara en familjemedlem. Deras granne har en riktigt trevlig och lugn golden retriver så familjen Svensson bestämmer sig för en sån. Valpen de kommer hem med är en riktig spjuver, med glimten i ögat biter den barnen i byxbenen och myser på effekten. Fast familjen hjälps åt och går ut med hunden, gör roliga saker med den, tränar både vardagslydnad och konster med den, så vill den alltid mer. Matte och husse gör sig tid men har inte riktigt energin att engagera sig på kvällspromenaden, åka på helgkurser och är inte egentligen så intresserad heller. De skulle ju bara ha en familjehund. Men de har fått en arbetsmaskin. Instruktören på apporteringskursen kan inte riktigt dölja sin avundsjuka, det finns ju huuur mycket som helst i den hunden. Åååh!
Det börjar kännas obekvämt när hunden drar dom runt på promenaderna, de vill inte riktigt ta den med när de hälsar på hos vänner, den är ju så ivrig och välter småbarnen. Hunden tar för sig av livets goda och utforskar världen med glatt humör, påhittigt släpar den hem gamla kråkor, pinnar, stenar. Gräver händiga små gropar i gräsmattan, hjälper matte att plantera om rosorna, gör små molekyler av barnens barbies.....
Familjen sliter sitt hår och börjar stänga in hunden för att få lite lugn och ro, sätter den i lina på bakgården så den åtminstone får vara ute, den är ju lite besvärlig att gå promenad med.
Varken familjen eller hunden mår bra, men varför är den här omplaceringen svårare? Varför ser man som ett nederlag att inte kunna hantera en hund med för mycket i, men helt normalt att byta ut en hund med för lite i.
Det är sällan familjen ELLER hunden som det är fel på, det stämmer bara inte.  Låt då hunden få flytta till någon annan, som njuter av hundens egenskaper.

Du som människa är värd att ha en hund som passar dig. För det är ju så helt fantastiskt, underbart med den där HUNDEN. Du vet hunden HUNDEN, som allt bara stämmer med!