Grym har inte visat någon osäkerhet för ljud överhuvudtaget. Men under Gotlandsveckan hade jag kunnat spolierat den tryggheten. Vi var på en föreställning som innehöll massor av eld. Lite då och då kom en smäll som han registrerade men somnade om direkt.
I finalen hade jag velat kunna trolla, trolla bort mig och Grym. Rätt vad det var kom såna där pipiga raketljud, smällare, fyrverkeri och på topp jublade publiken. Grym blev först orolig, sen ville han därifrån och till slut bara skulle han bort. Jag tryckte ner min panikkänsla, tog Grym i ett stadigt tag och satte honom på bänken mellan mig och Tommy och bestämde att hela situationen var ok. Tack och lov gick han på det. (Hundträning är mycket teater).
Grym 9 veckorI går var vi på klubben och tränade eller vi lekte mest, när övriga tränade platsliggning med skott. Första skottet gjorde att han kom av sig men startade upp direkt igen. De andra såg jag att han registrerade men han gav sig hän åt våra aktiviteter.
I morse var jag upp igen och tränade och märkte då att han stördes av aktiviteter som ägde rum där skytten stått igår. Han hade alltså noterat vem som var skyldig för oljudet och förväntade sig lite oroligt mer därifrån. Tur att det inte kom nåt.
Ett problem är till för att lösas, så senare på eftermiddagen gick Helen och jag en promenad med hundarna förbi skjutbanan i Mårtsbo. Där var det full skottaktivitet men ingen av hundarna brydde sig. Vi höll till en bit ifrån, mest passivt men checkade av lite då och då att han var helt med på noterna i aktivitet.
Hm, det jag tror hände igår var mest att det stog en ensam människa i utkanten av planen som Grym inte hade riktig koll på. Han är spökig nu, så i efterhand kan jag säga att jag borde gått fram till skytten efteråt så han fått avreagera på både henne och platsen. Man lär så länge man lever men jag är oerhört glad över att han inte satte olustkänslan i samband med skotten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar